≡

Våren har kommit till Spanien

17 April 2018 - Uppdaterad 28 April 2018, 17:25

Den 22 februari omringade tusentals pensionärer kongressen i Madrid och krävde pensioner som går att leva på. Två veckor senare, på internationella kvinnodagen den 8 mars, deltog nästan 6 miljoner kvinnor i en historisk, feministisk strejk. Den spanska våren präglas av en ny våg av sociala rörelser i samma storleksordning som när torgen ockuperades 2011. Samtidigt som en allt mer aggressiv nedskärningspolitik sprider sig i Europa tar dessa rörelser initiativ och sätter en ny politiska agenda. Här följer en kort analys av den spanska våren.

De senaste åren har en mängd sociala kamper uppstått i Spanien som på ett betydande sätt har förändrat det politiska landskapet. Efter tre år av ekonomisk kris tog Occupy-rörelsen över torgen i de spanska städerna under 2011. Därpå följde de så kallade ”medborgarflodvågorna” under 2012–2013, då spanjorer kom samman i enorma demonstrationer för att kräva bl.a. sjukvård och utbildning åt alla. 2014 kanaliserades de sociala rörelsernas energi in i det nystartade partiet Podemos (“Vi kan”) – som fick 20% av rösterna i valet 2016 – och i flera lokala, politiska initiativ i bland annat Madrid och Barcelona. Efter fyra år av auktoritära åtgärder och nedskärningar från Mariano Rajoys konservativa regering fyller nu de sociala rörelserna gatorna igen.

Under de senaste månaderna har den feministiska rörelsen har spelat huvudrollen. En av den spanska feminismens största framgångar under de senaste 15 åren är att på allvar ha synliggjort det sexuella och sexistiska våldet. Varje år mördas i Spanien mellan 50–70 kvinnor av sina egna partners eller före detta partners, en siffra som ständigt återkommer i media och som stora delar av det spanska samhället upplever som facit på ett kollektivt misslyckande. Sedan ett år tillbaka riktar den feministiska rörelsen in sig på löneskillnaden mellan män och kvinnor (kvinnor tjänar i genomsnitt 23% mindre än män). Våldet och de ekonomiska orättvisorna var också bakgrunden till landets första feministiska strejk: den 8 mars i år strejkade nästan 6 miljoner kvinnor och samma dag togs gatorna över av demonstrationer i de stora spanska städerna . Många demonstranter vittnade efteråt om den starka känslan av gemenskap som funnits på gatorna.

Strejken blev en stor framgång. Eftersom den tog fasta på två allmänt upplevda problem, nämligen kampen mot det sexistiska våldet och löneskillnaden, var det också kvinnor med olika klassbakgrund och politisk tillhörighet som stödde strejken och deltog i demonstrationerna. Två orsaker bidrog särskilt till framgången. För det första kom uppropet och organiseringen från den feministiska rörelsen själv, och därmed från aktivister som inte är knutna till facken och de politiska partierna. För det andra fick strejken stöd av ett antal journalister vilket ledde till stor medial uppmärksamhet.

De senaste månaderna har även pensionärerna satt igång en kraftfull social rörelse. Sedan 2010 har den spanska regeringen skurit ned pensionerna, i enlighet med åtstramningspolitikens orubbliga logik. Det har lett till att pensionärerna numera har ungefär 5% mindre pengar att röra sig med. Det är särskilt allvarligt i ett land som lider av stor arbetslöshet och där det inte är ovanligt att en hel familj måste klara sig på en äldre släktings pension. I ett brev som skickades ut till alla pensionärer tidigare i år informerades de om att pensionerna skulle höjas med den löjligt lilla summan 0.25%. Detta utlöste en våg av upprördhet. Som en reaktion mot denna ”höjning” gick pensionärerna ut på gatorna. I Bilbao och andra städer runtom i Spanien demonstrerade tiotusentals. I Madrid omringade pensionärerna parlamentet och förhindrade ledamöterna att gå ut. På en av skyltarna under demonstrationerna stod det ”Vi ses på valdagen”, vilket är ett tydligt meddelande till Partido Popular, det liberala och konservativa regeringspartiet som i stor utsträckning är beroende av sina väljare över 65 år. Demonstrationerna följdes med stort intresse och fortsätter ännu varje vecka.

Dessa två rörelser börjar inverka på landets politiska agenda. De senaste veckorna har Mariano Rajoys konservativa regering meddelat att pappaledigheten kommer att utökas med en vecka genom nästa budget, till en total tid av 5 veckor (mamman får ta ut 16 veckors föräldraledighet). Det meddelades också att pensionerna kommer att höjas öka med mellan 1 och 3%. Om vi ser bortom dessa mindre ändringar i regeringens politik har rörelsernas största framgång legat i att de har kunnat koppla specifika krav (kring löneskillnaden och låga pensioner) med strukturella problem som rör hela den spanska produktionsmodellen. Genom strejken kopplade kvinnor samman krav på jämlikhet med problemen med otrygga arbetsförhållanden (som osäkra anställningar och deltid), vilket går längre än till skillnaden mellan män och kvinnor. Pensionärerna å sin sida kräver löneökningar för alla arbetare; i Spanien är det arbetarna som betalar för pensionerna genom solidarisk fördelning. När det nu bara är ett år kvar till de spanska valen (kommunal- och ´parlamentsval hålls i maj 2019) kommer de nya rörelserna att på ett betydande sätt bidra till att stärka partierna på vänsterkanten.

Alberto Amo, Madrid